Minstingen sjuk

Nu har förkylningen och därmed hostan slagit till igen. Det kom som en blixt från klar himmel klockan ett i natt med hosta och panik. Hon hostade och kräktes så hårt att hon fått blodsutgjutelser i bägge ögonen. Det var bara att gå upp och koka vatten, ta fram handduk och hostmedicin. Efter en timme kunde hon åter krypa ner i sin säng med massa kuddar bakom ryggen. Vi har varit i kontakt med vårdcentralen och fått en tid senare idag för att börja ta reda på om det handlar om någon form av astma. Jag tycker att hon åker på diverse infektioner lite väl lätt och undrar ibland hur det egentligen är med det där immunförsvaret, men hon är en sjuårig och annars väldigt pigg flicka så det kan inte vara några större problem på den fronten.

Vid tillfällen som dessa tänker jag alltid tillbaka på hur jag själv var i den åldern. Det jag kommer ihåg är att jag ofta var sjuk, det var inte bara vanliga förkylningar utan lunginflammation, halsfluss, scharlakansfeber, påssjuka och så vidare hälsade också på; en del oftare än andra. Min mamma tog mig aldrig till BVC och därför missade jag många av de tidiga vaccinationerna. Varför mamma valde som hon gjorde var på grund av psykisk sjukdom och det är allt jag tänker säga om det i det här inlägget. Alla barnsjukdomar jag utsattes verkade dock bygga upp ett ordentligt immunförsvar då jag i vuxen ålder nästan aldrig blev sjuk, det vill säga tills jag blev gravid med äldsta dottern. Då blev jag förkyld två veckor i streck med jämna mellanrum. Mellanrummen är fortfarande desamma men förkylningarna stannar nu för tiden upp till en månad om jag har otur. Det kan bero på de kroppsliga problem jag råkat ut för efter första dotter.

Så nu blir lillfisan hemma ett par dagar och hur bedriver man då tiden bäst om inte med att ta en massa fåniga kort med Facebooks egen kamera-app? Jag bjuder på ett av dem.

 

Sakta men säkert

Det har börjat lätta, saker faller på plats mer och mer. Det är jobbigt att gå runt bärandes på oro, ångest, stress och ilska. Idag har ilskan dragit undan något då jag och min äldsta dotters pappa kommit överens om att han måste ha mer kontakt med henne. Jag har erfarenhet av att växa upp utan pappa och det är inget jag vill låta något av mina barn råka ut för. Emma har som tur är hittat en fadergestalt i min nuvarande man som jag har yngsta dotter tillsammans med, men det kan ändå aldrig bli samma sak. Jag har bråkat och hållit god min omvartannat i åtta år i ett ständigt försök att få honom att förstå att hon måste gå först men idag sprack det rejält. Efter att ha fått iväg mina synpunkter på ett någorlunda ordnat sätt tror jag att jag äntligen nådde fram till honom. Nog om det.

Jag har äntligen tagit tag i pennan, efter lång tid, och skapat några bilder. En av dem sitter på en T-shirt jag just nu har på mig.

Svårt att andas

Den senaste tiden har jag upplevt en inre stress som inte funnits där tidigare. Vad det är jag stressar över vet jag inte men hur som helst är det förlamande. Allting står still och det är näst intill omöjligt att få något vettigt gjort. Att jag inte pratar om det här med de i min närhet gör inte saken bättre, men hur ska jag kunna berätta om något som gör att jag känner mig så naken och utsatt? Det finns mycket jag behöver jobba med men den närmaste tiden måste jag försöka samla ihop mig.

Det känns ungefär som att jag skulle ha tusentals små myror springandes runt i kroppen; jag går från att svettas till att frysa om vartannat och mår illa stup i kvarten. Det känns inte som renodlad panikångest, även om sådana attacker förekommer, utan mer som en fristående panik och ångest som försöker samsas om min kropp på samma gång.

En annan sak jag märkt av är det mörker mina tankar sjunkit ner i; ingenting jag gör är bra nog så varför ens försöka, alla ger upp hoppet om mig förr eller senare därför jag kan lika gärna göra det själv på en gång, jag passar inte in någonstans och kan på grund av det inte känna mig hemma någonstans. De saker jag tyckt var roliga förr ger inte samma glädje. Jag kunde rita i timmar eller redigera bilder i Lightroom och känna mig nöjd, nu känns det som att allt jag gör går igenom ett filter som gör allt grått. Hur ska jag göra för att komma tillbaka till mig själv igen?

Är det den berömda trettioårskrisen jag fått en släng av eller har jag helt enkelt gått och blivit deprimerad? Den som lever får se, antar jag.

Förkyld, igen?!

Hahahaha, det är roligt nästan jämt!

För fyra dagar sedan förgrep ännu en förkylning sig på mig och jag blev riktigt risig. Jag började otroligt nog redan igår att bli bättre, med tanke på att den senaste förkylningen (bara några månader sedan) varade hela sex veckor. Det gäller dock att ta det lugnt trots att orken långsamt kryper tillbaka, för tillbaka till ruta ett vill jag inte!

Därför tränar jag strunt med min pälskling Nirra idag, iklädd morgonrock och fashionabla plasttofflor! Pinsamt, jag vet :P.

Sekreterare – två år till!

På senaste riksstämman i Uppsala, den 27 april i år valdes jag till sekreterare två år till. Jag tackar styrelsen och UFO-Sveriges medlemmar för förtroendet, tack! Med detta kan jag berätta att protokollet för årsmötet är hos justerare just nu och jag väntar ivrigt på att få tillbaka det för vidare utskick till er medlemmar. Även protokollet för det konstituerande styrelsemötet, som rör oss i styrelsen, är hos justerare.

Förutom att vara sekreterare har jag tagit på mig andra uppgifter som har med UFO-Sverige att göra. Ett exempel är nästa års jubileum, då vi firar 50 år, där jag tillsammans med några till i styrelsen ska ge förslag på aktiviteter att fylla evenemanget med. Dessa förslag ska det sedan röstas om på ett kommande styrelsemöte.

Det här var en liten uppdatering och jag hoppas kunna dela med mig mer av vad jag gör inom föreningen.

 

Vårkänslor

Jag börjar bli sugen på att göra om här hemma, lite nya gardiner och så. Jag vill på något sätt knyta ihop färgerna vi har i vårt vardagsrum, vilket inte kommer att bli en lätt uppgift. Jag är ingen inredningsmänniska vilket har lett till att vårt hem ser ut som pussel med bitar från olika pussel. Jag vill ha ett hem som ser sammansatt ut och som andas lugn, nu till våren får det även gärna vara ljust. Färgerna nedan visar vad vi har att jobba med.

 

Nu ska jag gå ner och städa toaletten för att få annat att göra. Jag är fortfarande tokförkyld men pillren har börjat verka och att sitta i sängen i självömkan känns inte riktigt som jag!

Söndag 17 februari, 2019

Roswell – New Mexico

Jag var aldrig riktigt varit en serienörd, förstod aldrig riktigt vad det hela gick ut på. Man sitter som på nålar i en hel vecka för att se hur det går för en manlig/kvinnlig karaktär man på något magiskt sätt knutit an till? Nej tack! Jag föredrog alltid att titta på något som började och slutade samma kväll. Men, så träffade jag Rickard. Han var den nördigaste serienörden jag någonsin träffat och allt gick åt pipan!

Det började tre år efter vi blivit tillsammans (till min triumf lyckades han inte omvandla mig på en gång) med att han presenterade mig för en serie vid namn Fringe. Det var en redan avslutad serie vilket gjorde att vi kunde beta oss igenom seriens alla 5 säsonger några avsnitt per kväll. Jag ska erkänna att jag vid ett tillfälle blev uttråkad och bad om en paus för att återvända till filmens universum. Jag kommer inte ihåg hur länge pausen varade men efter ett tag återvände nyfikenheten och jag undrade vad det var för öden som väntade seriens huvudkaraktärer Olivia Dunham, Peter och Walter Bishop. Vi dök ner i serien igen för att inte sluta förrän den var finito.

Nu har det gått ett par år sedan Fringe och vi har betat av en hel del serier sedan dess, både tillsammans och på egen hand. Vi har nördat oss igenom Game Of Thrones, första säsongen av Westworld och början av The Magicians, Taboo och Frontier. På egen hand har jag tittat ikapp det jag missat av The Magicians men också hittat egna serier att följa som The Handmaid’s Tale, The Shannara Chronicles och nu senast Roswell – New Mexico.

Låt mig då tala om Roswell – New Mexico! Någonstans mellan de fem existerande avsnittens dåliga effekter och halvdana skådespeleri (som ändå lämnat mig glatt överraskad) har jag blivit förälskad. Jag finner att jag på ett väldigt genuint sätt längtar tills på onsdag då avsnitt sex kommer ut på HBO. Nu ska jag bara se om jag kan få med Rickard på den här resan, mest för att ha en ursäkt att kunna se alla avsnitt en gång till!

Fredag 15 februari, 2019

Patient zero

Söndag 10 februari, 2019

Idag är det kalas! Inte hos oss denna gång utan hos Rickards bror Mattias med sambo/fästmö. Så medans jag skriver detta sitter de i bilen mot Linköping. Jag blev hemma då min förkylning inte läkt ut än. Hosta, snörvel och trötthet är riktiga party poopers, dessutom kanske jag smittar någon vilket inte känns så trevligt. Rickard och barnen tog även med sig Nirra, hon måste ju också få kalasa till det lite. Det var dessutom ganska många som var sugna på att träffa henne, de kommer att få det hett om öronen och hon med. Det är säkerligen minst sex barn som kommer vilja både klappa och klänga, så det är tur att hon är en mysvalp!

De som ska firas är Mattias själv, hans yngsta son och Rickard. Jag hoppas att de får det mysigt och att de fikar massor åt mig med.

Det skulle vara lite roligt att veta vem som fick det här viruset först och vilka vägar det tagit för att till slut hamna i min kropp. Är det jag som är patient zero kanske? Det skulle vara lite coolt! Linnea var förkyld och hostig i över en vecka innan jag blev smittad och inkubationstiden för förkylning är vanligtvis två dagar. Sannolikheten att jag blivit smittad av Linnea är ganska liten men sannolikheten att jag är den här förkylningens första offer är i stort sett lika med noll.

Nu ska jag titta lite på tv och äta någon form av lunch, men först ska jag lyssna lite på regnet som just började slå mot fönstret.

Throw Back Thursday

Torsdag 7 februari, 2019

För ett tag sedan fick vi redan på att vi skulle få äran att bli fodervärdar åt försvarsmakten och det tog inte lång tid innan vi blev med en liten valp, en valp vid namn Nirra. Hon var något av det sötaste jag sett och när polletten trillade ner om att just vi skulle få ta hand om henne var lyckan total. Det är ett par månader sedan och hon är nu hela fem månader. Åldern gör att hon nu är en riktigt bångstyrig liten lakritsplutt som tror att hon får göra lite som hon vill. Hon är en extremt duktig hund, lättlärd och ivrig att lära men egensinnig vilket gör att vissa träningsmoment blir svårare än andra. Inkallning är ett exempel på saker hon inte riktigt tar på allvar just nu, senast idag tränade vi lite. Tyvärr är jag smällförkyld så korta stunder med värkmedicin i systemet får bli normen ett par dagar!

När hon inte trotsar älskar hon att bli kliad, då går hon liksom in i en annan värld. Det syns på ögonen direkt om hon njuter!

Så idag, en dag då man kanske längtar tillbaka till tiden då hon var en liten, fluffig lillgris tänkte jag att det passar bra med en av de första bilderna jag tog på den svarta pälsbollen!

Bilden är redigerad i Lightroom, originalet kan ni se nedan.

Snart!

Måndag 4 januari, 2019

Att man kan bli så glad över en almanacka, det är inte klokt! Jag älskar att sitta och skriva, dutta med märkpennor och sätta in fina klistermärken, det både barnsligt och charmigt på något vis. Jag längtar otroligt men det troligaste är att den kommer fram på onsdag. Det kommer INTE att stoppa mig från att tråna efter posten redan i morgon! Jag kommer vanka av och an som en gammal stelopererad anka! Jag får försöka lägga lite band på mig och inte glömma alla de saker jag ska försöka hinna med.