En kort vårpromenad

Nu har jag varit förkyld i ganska precis två veckor och hostat i över en. Dagen efter UFO-Sveriges Riksstämma åkte jag, min man och våra barn in till Vadstena för att köpa glass, jättesmart! Min förkylning tog till nya höjder och jag fick feber, något jag aldrig brukar få när jag bara är förkyld. Hostan blev värre den med. Vissa nätter lade jag mig bara för att inse att det inte gick och gick då upp, zombiemode fick det bli på dagarna. Nu har det börjat lätta, jag hostar fortfarande men inte alls lika mycket. Näsan rinner men inte med samma mängd. Det jag tycker är jobbigt är den där orkeslösheten som sitter i så länge. Jag vill ut och ta långpromenader, städa och få det fint! Nu har då pollenallergin tagit över istället, jippi, så orken får jag vänta på! Klåda och nysattacker hålls i alla fall någorlunda i schack med en allergitablett om dagen och tack för det, för jag älskar våren!

Låt mig nu lämna gnället om förkylning och allergi!

Jag tog mig ut på en kortpromenad med minstingen, passade på medan den äldsta var i skolan. Kameran följde troget med för det känns som att jag hädar om jag inte tar med den ut på våren. Vår yngsta katt Grisen följde efter som en liten vovve, ibland tror jag nästan att han är mer hund än katt.

Växterna är alla fotade i vår trädgård, gud va härligt att bo i ett hus på landet!

Glasfall

En bit från där jag bor så finns en plats som heter Glasfall, vilket trolskt namn. Jag kan redan förlora mig i fantasins värld, vad för plats skulle Glasfall vara där?

Jag har promenerat mycket åt det hållet men aldrig riktigt kommit dit, jag har alltid vänt straxt innan. Det är en grusväg och tjock skog på bägge sidorna bildar nästan en tunnel där du i slutet kan skymta ett litet rött hus med vita fönster. En bondgård antagligen. En dag ska jag ta en riktig långpromenad!

Tänk er en saga/novell med titeln ”Välkommen till Glasfall”, hur skulle det börja och hur skulle det sluta?

Mardrömsmaterial

På promenaden igår tog jag lite kort men jag blev lite besviken på mig själv när jag kom hem och såg bilderna i större format. Grynigt, grynigt, grynigt! Jag vet i alla fall vad jag gjorde för fel. En häftig bild trots det.

Flickan och kristalltronen

Skvalpet som bildades när vågorna ihärdigt slog mot kajkanten förde hennes väsen tillbaka till en främling hon mött för länge sedan, han var lika mörk och ansiktslös som natten de hade omslutits av. Försiktigt, till en början, hade han manat hennes kropp att öppna sig för honom. Det var en dröm som varje natt hemsökte henne med ett löfte om att återvända. En dröm som startade med något som i en perfekt värld aldrig skulle hända.

Månens strålar strilade trotsigt genom de tunga molnen men slogs på en gång sönder i miljontals spillror så fort de mötte den skoningslösa vattenytan. Det var en ljummen sommarnatt och vad som skulle vara ett löfte om goda minnen födde istället ett splittrat sinne.

En melodi från en gitarr någonstans på stranden stred med vågorna om att göra sig hörd men vann bara stundvis över vattenbrynets manande, det blandades till en trånande melodi. Trots sent var stranden långt från tom, människor drogs som i trans mot det viskande tidvattnet.

Flickan vandrade som på ett infall bort från sina föräldrar men kände sig trygg i främlingens närvaro, tillräckligt ung för att vaggas in i falsk trygghet men inte tillräckligt gammal för att vara reparabel. En dyrgrip i hans ögon, tills. Inte ens lystnaden i hans ögon skrämde henne för hon var för ren för att veta vad det innebar.

Hennes nätta hand i hans grova, en storleksskillnad så otroligt försummad. Han förde hennes porslinsliknande hand mot sin karaktärslösa mun och kysste den girigt. Hon tittade generat upp mot honom men nyfikenheten glittrande i hennes ögon och hon fnittrade oskuldsfullt. För oskuldsfullhet var ännu hennes natur, något han sett från början. Tillsammans gick de mot mörkret, längre bort från elden och musiken, längre bort från tryggheten och blickarna som inte vågade annat än att döma i tystnad. De visste så mycket mer än henne, de hade makten att förändra hennes framtid men de valde att låta bli. De led i tystnad åt hennes öde.

När hennes kjol skrynklades längre och längre upp längs hennes sidor och sand letade sig in i dess veck blandades för första gången hennes verklighet med länge glömda fantasifoster. De kom tillbaka till henne som vänner från hennes barndom och hon såg förundrat på när en sjöjungfru, en liten drake och en nalle i rustning målade över tyngden hon annars skulle knäckas under och hon förenades med dem i sång för att sedan glatt dansa iväg.

De befann sig i ett ingenstans där stjärnliknande ljus satt spridda över mörk sammet, ljuset speglades i hennes ögon när hon livlöst flöt runt sin egen axel i tyngdlöshetens grepp. Hon bar en vit flödande klänning som klängde sig fast runt hennes smala ben, hur hon än gjorde kände hon hur friheten långsamt togs ifrån henne. En gunga skulpterad av kristall presenterades för henne som en tron och hon intog den stelt men högtidligt. Kristalltronen glittrade i ljuset av tusentals stjärnljus och lös upp hennes porslinslika hud. Hon blickade ut över sitt herravälde och kände sig hemma men vilsen på samma gång.

Det kändes som en evighet på tronen där hon avgjorde ödet för olika varelser. De stod på rad framför henne, ett ändlöst led i väntan på dom. Med en handgest lät hon vissa leva medan andra avrättades mitt framför hennes fötter utan vare sig anledning eller rättegång. Den pansarklädda nallen hennes oberörda bödel, hans päls tufsad och fläckad med oräkneliga varelsers blod. När blev denna flicka så kall och skoningslös? Då och då verkade det dock som att hennes oskuldsfulla natur lös igenom, dem gångerna gjorde hon sig redo för att resa sig från sin hårda tron. Hon gungades då istället mjukt till sömns för att åter vakna som den dömande drottningen.

Till slut var det dags för henne att återvända, hennes vän sjöjungfrun och den lilla draken närmade sig ängsligt. De visste att det skulle bli svårt ta henne tillbaka till hennes kropp där den låg utfläkt på den fortfarande fuktiga sanden. När de tog tag i henne vägrade hon följa med, för första gången kände hon riktig rädsla och den spred sina vingar som en bur runtom hennes nätta kropp. Hon höll ett hårt tag i kristalltronen och vred sig hätskt för att komma undan de små söta tassarna och händerna som av otålighet snabbt växte sig till stora kloförsedda nävar som enkelt slet loss henne. Hon kände hur hon långsamt lyftes genom lager och lager av rodnande ljusstrimmor. Verkligheten intog först kanterna innan den kom mot henne i full kraft. Hon kunde andas men bara nästan, hon hade sand i håret och ansiktet och månens kalla strimmor hade bytts mot solens varma strålar. Där låg hon för evigt förändrad, för evigt fördärvad.

Hon reste sig från kajkanten och stod med tårna ovanför vattenytan, det var djupt. Hon slöt sina ögon och återvände till sin kristalltron som tålmodigt väntat på henne i många år. Den såg verkligare ut än hon föreställt sig och den speglade fortfarande stjärnorna i sin närhet men verkade mindre. Hon hade vuxit sedan sist. Hennes vänner och alla varelser fanns där och de tittade bidande på henne, de längtade efter hennes återkomst. Hon såg menande på sin bödel, sina vänner sjöjungfrun och den lilla draken. ”Ni har väntat länge nog.” Och med de orden tog hon steget ut.

5 saker jag är alldeles säker på är att:

  1. Vi kommer alla att dö, förr eller senare.
  2. De stjärnor vi ser idag dog för länge, Länge, LÄNGE sedan.
  3. Jag får panik över (för andra) jättetöntiga saker.
  4. Någonstans just nu finns det någon på en annan planet som tänker på exakt samma sak som jag.
  5. Det finns något utöver det vi kan se, höra och känna och det skrämmer skiten ur oss varje vaken sekund.

Tack för mig!