Svårt att andas

Den senaste tiden har jag upplevt en inre stress som inte funnits där tidigare. Vad det är jag stressar över vet jag inte men hur som helst är det förlamande. Allting står still och det är näst intill omöjligt att få något vettigt gjort. Att jag inte pratar om det här med de i min närhet gör inte saken bättre, men hur ska jag kunna berätta om något som gör att jag känner mig så naken och utsatt? Det finns mycket jag behöver jobba med men den närmaste tiden måste jag försöka samla ihop mig.

Det känns ungefär som att jag skulle ha tusentals små myror springandes runt i kroppen; jag går från att svettas till att frysa om vartannat och mår illa stup i kvarten. Det känns inte som renodlad panikångest, även om sådana attacker förekommer, utan mer som en fristående panik och ångest som försöker samsas om min kropp på samma gång.

En annan sak jag märkt av är det mörker mina tankar sjunkit ner i; ingenting jag gör är bra nog så varför ens försöka, alla ger upp hoppet om mig förr eller senare därför jag kan lika gärna göra det själv på en gång, jag passar inte in någonstans och kan på grund av det inte känna mig hemma någonstans. De saker jag tyckt var roliga förr ger inte samma glädje. Jag kunde rita i timmar eller redigera bilder i Lightroom och känna mig nöjd, nu känns det som att allt jag gör går igenom ett filter som gör allt grått. Hur ska jag göra för att komma tillbaka till mig själv igen?

Är det den berömda trettioårskrisen jag fått en släng av eller har jag helt enkelt gått och blivit deprimerad? Den som lever får se, antar jag.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *