fredag, augusti 14

Det handlar inte om zombies

Jag tänkte dela med mig av en kort bit ur boken jag håller på (verkligen försöker) att skriva. Det är en fantasy/skräck roman om en kvinna som finner sig i en värld där ”shit hits the fan” på ett paranormalt sätt. Man kan tro att det skulle handla om zombies men det gör det inte.

Tät dimma lade sig likt ett tyngdtäcke över den nedgångna parken, husen och buskarna en bit bort var omöjliga att se; till och med den utsträckta handen var svår att urskilja där hon trevade sig fram så ljudlöst hon kunde, men hon behövde inte se för att veta vad som låg framför henne. Islas Ögon tårades fortfarande efter att hon hulkat upprepade gånger trots att hennes mage inte hade något mer att erbjuda. Lukten fick hennes mage att krampa vare sig hon ville eller inte. Kraftansträngningen hade dessutom fått svetten att samlas i varenda por, men trots olusten det gav var det den sumpiga känslan mellan tårna hon hatade mest.

Hon försökte göra sig så liten som möjligt intill en utav buskarna hon lyckats ta sig fram till när hon överraskades av ett klinkande ljud alldeles i närheten. Kort därpå kom en tomflaska rullande mot henne och hon följde den med blicken tills att den nästintill ljudlöst stannade mot hennes ena fot. Det som stannade upp hennes förmåga att forma tankar var det gurglande stönet som följde, hennes hand flög då reflexmässigt upp mot munnen så snabbt att det bildades ett klatchande ljud. Det fick henne att haja till vilket i sin tur resulterade i att hon föll bakåt på rumpan; paniken lämnade henne endast med den vänstra handen som enda medel att mildra fallet; tack gode gud för gräs. Lovprisandet tog slut med ens hon hörde ljudet av vad som lät som fötter på grus kommandes åt hennes håll. Det fick henne på helspänn, var hon tvungen att springa nu? Hon var osäker på hur långt hon skulle orka eller om benen ens bar henne i upprätt position. Stegen stannade och hon kände för att andas ut men istället svarade hennes kropp  med att slänga sig åt sidan när ett förvrängt mansansikte sköt ut ur dimman några centimeter från hennes ansikte. Hans mun var formad i ett skrik men det var inget mänskligt läte som kom upp ur hans strupe. Hennes kropp sköt upp som sprungen ur en pilbåge och hon sprang trots att kroppen skrek. Hon sprang utan att titta tillbaka.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.