Hoppa till innehåll

Kategori: På hemmaplan

En sammanfattning av de senaste dagarna

I lördags kom Rickards bror Mattias på besök och han hade med sig tre av barnen. Sofia jobbade och de största barnen var på annat håll.

Vi fick träffa lilla Ellie för första gången och hon tog oss alla med storm. Ett riktigt litet charmtroll som satt en bra stund i mitt knä. Freja var lite blyg i början men det släppte snabbt. Pontus berättade att det går bra för honom i skolan och att han valt inriktning till gymnasiet.
Vi åt korvstroganoff med ris och kladdkaka med grädde till efterrätt. Riktigt mysigt, tur Freja fyller år snart så vi får träffas igen. Då hela familjen förhoppningsvis.
Mattias, Pontus och Ellie.
Söta Freja gillar kladdkaka med grädde.

Söndagen var långsam, jag bakade jättegoda scones till frukost i alla fall.

De blev så goda, jag hann inte ens ta kort innan de tog slut. Här kvarleva efter söndagsfrukosten.

Man får ta det sorgliga med det glada och ibland tvärtom, som i detta fall. Faster var pigg ett par dagar, till och med piggare än när vi var där men sedan vände det snabbt. Nu ligger hon på Jakobsbergsgården i Sala med vård i livets slutskede. Det handlar troligtvis bara om dagar.

Så i går, måndag, åkte vi upp igen. Det är blandade känslor. Det är tråkigt att ett liv tar slut men det är också skönt att hon kommer slippa ha ont. Förra året var en mardröm för henne med sjukhusresor fram och tillbaka, för att bara kunna vara hemma ett par veckor eller ibland bara dagar.

Hemlängtan och fasters undersökning

Efter lunch som bestod av potatismos och falukorv pallrade vi oss iväg och har nu kommit halvvägs. Både pappa och faster ringde efter ungefär en timme i bilen och berättade om fasters provsvar.

De kunde se att hjärnan såg fin ut, inga blödningar eller tumörer. Inte heller några tecken på stroke. Däremot hade läkaren sagt att bältrosen hon haft runt ögat nu satt sig på talcentrum i hjärnan. Det är också den som orsakar skakningarna. I morgon ska tillbaka till Västerås för fler undersökningar.

Det tråkiga är att det troligtvis inte finns något att göra. Hon ska, lite längre fram, få komma hem till katten Sussie med så mycket hjälp hon behöver.

Faster för ett par år sedan med katten Sussie.

Det blev en dag till

Vi skulle egentligen åkt hem idag men det får bli ett bekymmer för morgondagen. Fasters hälsa svajar så, igår var hon pigg men idag kunde hon knappt prata.

I morgon ska hon till Västerås sjukhus för undersökning, MR hjärna, förklarade sköterskan vi pratade med. Så på eftermiddagen ska pappa Mats ringa och höra resultatet.

Innan besöket hos faster åt vi raggmunk ala Rickard. Gott med gräddfil, rödlök och lite rom.

Ännu en dag i Sala

Igår när vi besökte faster på Sala sjukhus uttryckte hon önskan om att äta smörgåstårta. Så efter besöket inhandlade vi ingredienser och la en egen. De på ICA var tyckte vi var för dyra i förhållande till storleken.

Det var verkligen ingen skönhet tills jag lyckades rädda utseendet med gurka.

Väl där mötte vi en ganska pigg Anna-Nita som kunde prata betydligt bättre än igår. Vad det är för fel är det ingen som vet men de har i alla fall uteslutit infektion och stroke. Hon har en del underliggande sjukdomar sedan tidigarelägga så det är möjligt att någon av dem spökar.

Hon uppskattade smörgåstårtan och det inplastade kortet på henne och hennes katt Sussie.

Vi passade på att ta lite kort. Fina faster!
Hon blev riktigt tjusig i Linneas öronpuffar.

Tidigare under dagen hälsade vi farbror Gunnar och hans imponerande frimärkssamling, rymden är alltid en favorit. Han mådde bra. Frun Janet var iväg och hjälpte till med flyttstäd. Vid fyra hämtade vi honom för lite lumpia (filippinska vårrullar).

Gunnar, Rickard och jag.
Några av de svenska frimärkena.
Och några från England.

Även gårdagen var bra, då åt vi gott och efter en dag på stan fick jag en klocka av pappa.

Rickards underbart goda potatisgratäng.
Fläskkarré, jag åt korv ????
Ovant att använda klocka. Läcker färg!

Salatripp

Gårdagens resa började ganska precis klockan 19.00 och tog fyra timmar, vi packade in oss i pappas trea runt 23.

På vägen råkade vi ut för riktiga idioter rent ut sagt. Speciellt två nötter som inte visade minsta spår av självbevarelsedrift. Det gick så långt att jag ringde 114 14 men när robotoperatören fattade vad jag ville rapportera hade bilisterna dragit iväg. De tackade i alla fall för anmälan.

Linnea slocknade under resans gång, till Metallica. Bra unge det där.

Snacka om sovställning alltså ????

Hjärtkoll

Igår var Rickard med Linnea för koll av hennes hjärta. De båda bär på genen som kan orsaka förstorat hjärta (ischemisk hjärtsjukdom). Rickard har förlorat både sin morbror och kusin på grund av det. Så regelbundna kontroller gäller för de bägge och tack och lov för det.

På sjukhuset gick det bra, de började med fika och Linnea smaskade i sig en chokladmuffins. Gott. Linnea fick beröm av läkaren som dessutom tyckte hon var rolig. Allt såg perfekt ut .

Linnea njuter av sin muffins, undrar vad det är som fångat hennes uppmärksamhet.

Ultraljudsbilder säger mig ingenting, ett tränat öga krävs. Skönt att det såg bra ut.

En bättre bild på resultatet.

De kom hem med mat från McDonalds till Emma och mig, det var över en månad sedan så en Big Mac satt fint. Därefter gick (åkte) vi över till grannen som behövde hjälp med att upprätta en dejtingprofil. Mötesplatsen var på tok för dyr så han fick bli en glad pannkaka.

Hoppas att han får napp, annars för han nöja sig med att steka pannkakor!

 

Upp i sadeln igen…

En tavla målade jag under hela 2023. Det stod med andra ord helt still. Men när det står still på en front beror det ofta på att andra områden kräver mer energi och fokus. Perioden mellan slutet på 2022 och början på 2024 har varit en rejäl berg och dalbana. Jag har hunnit uppleva allt från roliga tillfällen med goda vänner till tråkiga sjukdomsbesked från nära familjemedlemmar.

När det kommer till hälsan har jag själv varit nere och vänt. Förkylningar som löser av varandra med hosta som håller i sig månader i sträck. Trötthet och svimningskänsla så fort jag anstränger mig. Svaret kom per brev efter ett besök till vårdcentralen, kraftig blodbrist/järnbrist och sedan var baletten igång. I Sverige är det ovanligt att få järnbrist på grund av dålig kost utan det brukar vara på grund av någon form av inre blödning. Någon onormal blödning har de inte hittat så att försöka övertyga läkaren om att jag äter ordentligt, både fisk och kött, har varit en prövning i sig.

Till slut blev jag ordinerad Monofer intravenöst, alltså järninfusion och sedan dess har jag piggat på mig avsevärt. Fort gick det också. Det är idag två veckor sedan behandlingen och jag har betydligt mer energi. Den 20 februari ska jag tillbaka för provtagning, främst för att kolla järn och blodvärde.

 En påse energi

 Jag är svårstucken, i armvecken misslyckades de så handen fick ställa upp. Torr och narig som vanligt vintertid. Skönt att januari tar slut idag.

Kanske har bristen på ork i allmänhet bidragit till att inspirationen uteblivit. Jag hoppas på att 2024 blir ett mer produktivt år målarmässigt. Jag älskar att vara kreativ, att skapa med både bild och ord. Med små steg har jag börjat ta mig fram och då har akvarellen varit min vän.

Använda så lite svart som möjligt och jag måste säga att jag gillar skuggning med blått.

Här använde jag inte svart alls, det är av lathet man använder det vid skuggning. Det blir mer djup och dimension om man i stället använder till exempel blått och brunt i kombination.

 

 

Promenad och kräftkok

När Linnea kom hem från skolan drog jag med henne ut på promenad. Vi gick 15 minuter åt ett håll sedan vände vi och gick hem igen. Hon berättade att hon fått 19 av 20 rätt på engelskaglosorna och att hennes kompis Isabella tyvärr var sjuk idag. Vi pratade om mycket mer än det, som vad det var för svamp vi så vid vägkanten. Blodchampinion var det enligt Google lens.

Grisen som alltid är en trogen följeslagare var naturligtvis med hela promenaden.

Det är en bra rutin, 30 minuter om dagen. I helgen blir det dock ett uppehåll för då bjuder vi in vänner och familj till kräftkalas.

När Rickard kom hem 21.30 efter att ha jobbat över och hämtat kräftor begav vi oss till grannen för kräftkok. Det var premiär för mig och inte alls lika obehagligt som jag trodde att det skulle vara. Det värsta var hur det lät när kräftorna kröp på varandra. 4,7 kilo så det var ett par stycken. 23.38 satte vi oss i bilen och körde de 210 meter vi hade hem.

Jag gjorde dock inte så mycket annat än att leka med grannens hund Bosse.

Emma blev riktigt glad över kläderna och allt passade perfekt. Hon kan inte ha barnkläder längre utan använder nu damstorleken small.

Mardröm och ”nya” kläder från Sellpy

Tidigt i morse vaknade jag alldeles svettig, ett inte så vanligt förekommande fenomen då jag nästan aldrig drömmer mardrömmar. Nattens dröm hör dock till undantagen.

Jag och min familj bodde högt upp i en lägenhet och genom badrumsfönstret såg jag flera lågt flygande stridsplan, de praktiskt taget slickade taket på hyreshuset och följdes av ett hotfullt dån. Efteråt kom en missil dalande med fallskärm. Jag rusade ut på balkongen och hävde mig ut över räcket för att se vart den tog vägen och det visade sig att den bara landade en bit bort, med fallskärmen intrasslad i en trädkrona, utan att detonera. Jag märkte då även min syster på gatan nedanför på promenad med två små hundar. Fort som attan sprang jag ner för alla trappor för att varna henne och vi tog oss en bit bort. Under tiden kom militärfordon körande och bombtekniker tog tag i uppgiften att desarmera bomben. Jag började ta mig till baka till lägenheten där Rickard och barnen väntade. Hela tiden med fruktan att bomben skulle brisera.

Man kan säga att det var en välsignelse att vakna.

Senare under dagen fick jag ett sms om att ett paket med kläder jag beställt åt Emma kommit med PostNord från Sellpy. Jättefina kläder så jag antar att det blir lilla julafton för henne när hon kommer hem från skolan. Kanske går hon med på en liten catwalk, vi får se. Linneas kläder borde komma i morgon eller i början av nästa vecka.

Zombiemode hela dagen

När Rickard är risig sjunger han opera med näsan, jag kallad honom operasnarkare ett antal gånger i natt när jag inte fick en blund. Jag kanske lyckades skrapa ihop 2,5-3 timmar sömn under hela natten, en halvtimme här och en halvtimme där. Där och då hade jag lätt överlevt en mindre zombieinvasion.

Senare blev det indiskt laxgryta till lunch, i alla fall på min tallrik och när barnen kom hem fick de citronkaka med citronglasyr.
Nu blir det lite arbete vid datorn och sedan läsning i boken ”Tellurien”.